Vi skulle ju flytta ihop! Vi skulle ju ta ett steg närmre det där med att bilda familj. Skaffa fler vuxenpoäng. Ha mysiga hemmakvällar. Trodde jag.
De sista veckorna har varit helt upp och ner. Förutom att det varit mycket på jobbet har Mattias börjat bete sig som värsta omogna tonåringen. Så fort jag börjar prata om lägenheten och flytten blir han liksom helt frånvarande och säger att vi kan snacka om det senare... vadå senare? Vi ska flytta in om tre veckor. Inget av det jag sett fram emot, typ åka till IKEA, planera hur vi ska möblera och ja, bara drömma om hur det ska se ut i vårt första gemensamma hem - inget av det har ännu hänt. Han verkar helt ointresserad.
Jag har verkligen försökt prata med honom om det, men han flyr hela tiden. Säger att han ska träna eller har en träffa med kursarna. Han har verkligen varit flitig med sina studier senaste veckan?! Jag börjar nästan känna det som att han medvetet undviker mig. Det är inte så lätt att ta ansvar för att "prata ut" om den ena parten inte vill prata.
Mamma har varit på mig om en massa saker som har med flytten att göra. Hon skulle bara veta. Nu kanske det inte blir av. Vet faktiskt inte vem jag ska prata med. Vi har ju snackat runt med alla kompisar om detta hela sommaren... det känns pinsamt på något sätt. Och det värsta av allt är att jag inte riktigt begriper mig på min egen pojkvän - som jag trodde att jag kände utan och innan.
I vilket fall - han måste prata med mig, jag orkar inte gå runt och undra och inte ha några svar. Även om det blir det värsta svaret jag kan tänka mig är det bättre än att befinna sig i ovisshet. Hoppas fortfarande...
