Ett ständigt leende på mina läppar
en bubblande känsla inuti min kropp
en längtan som aldrig nådde sitt slut
som att sväva på ett rosa moln
eller helt enkelt vara i himlen
hur kan ett liv vara så fulländat?
allt är så långt borta nu
jag är så långt borta från allt
som om hela mitt felfria liv fanns inuti en stor såpbubbla
men jag själv hamnat utanför
undrande hur jag ska lyckas ta mig in igen
vågar inte nudda
livrädd att förstöra den perfekta ytan
sträcker fram ett osäkert finger
nuddar vid dess glansiga hinna
bubblan spricker
och kvar finns bara tomhet och självaste intet
mitt hjärta krossas
och hela min själ fylls av förtvivlan
kommer jag någonsin kunna bli lycklig igen?
