Kära dagbok, eller hur man nu börja när man ska skriva dagbok för första gången i hela sitt liv... Jag vet jag har aldrig skrivit dagbok! Konstigt va? Men tillbaka till ämnet nu!
Jag ska berätta allt från början. Vi backar tillbaka till igår.
Jag och Nathalie, som är den bästa vännen i hela världen, satt i sofforna och försökte plugga tillsammans. Det var mer skratt och flum men det är ju tanken som räknas. Men i alla fall tappar Nattan skrattande sin penna och den börjar rulla i väg men varken hon eller jag bryr oss om det, vi bara fortsätter att skratta. Men bara några sekunder senare tornar en skugga upp över oss. Vi båda tystnar och ser upp på killen som står framför oss. Där är två mörkblå ögon. Jag vill inte verka klyschig men hans ögon glittrade! Jag lovar. Det var inte vilken som kille helst eller. Det var Isac, en israelitisk kille som jag aldrig tänkt på eller på hans ögon heller men nu... Hans ögon är vad ska jag säga, jo. Hans ögon är min bakgrundsbild till allt. Jag ser ut över ett rum men ser bara hans ögon. De är mörkblå, underbart snälla men även glittrande mystiska.
Jag vet inte om detta är kärlek eller ja, det är ju ingen idé egentligen, att bli kär menar jag. För varför skulle han tycka om mig. Han har säkert en vacker flickvän med svart långt hår och lika mystiska och glittrande mörkblå ögon som han själv.
Men för att komma till liksom varför jag beslöt mig att skriva ner detta, för annars hade jag klarat mig för jag kan ju alltid prata med Nathalie, men detta kan jag inte prata med henne om. För det var nämligen det pinsammaste ögonblicket i mitt liv! Skälet till att Isac kom över till oss var för att han hade med sig Nattans penna. Där sitter jag och drömmer om hans ögon och då håller han upp pennan och säger:
”Vems är den här?”
Helt plötsligt ser jag min chans att få säga något till honom. Jag kan ju säga att pennan är min för Nattan skulle inte bry sig, hon har ju pojkvän, men jag som är fast i mina tankar utropar:
”Du är min! Nej, jag menar den är min!”
Åååhhhhhh! Jag kände hur mitt huvud växte till en röd fet tomat! Jag började be till Gud att ingen av de hörde mig. Även fast jag inte tror på Gud eller på att ingen hörde det där.
Men Isac vänder sig bara mot mig och ger mig pennan. Han kanske inte alls hörde att jag skrek ut att han var min. Tack gode Gud för det i så fall!
”Tack” får jag tillslut fram.
”Det var så lite” säger han och går bort mot sitt gäng.
Så dagbok här är jag nu. Kär i en kille jag aldrig tänkt på innan men som jag inte kan sluta tänka på nu! Varför måste kärlek vara så här? Ja, jag vet att jag sa att jag inte visste om jag var kär innan. Men det är jag. Jag försöker bara förneka det och tänker fortsätta göra det. Även om den hemligheten är borta nu.
Jag har i alla fall snackat med Nattan nu om detta och jag vet inte riktigt vad hon tycker om det. Hon var lite borta när vi snackade. Hon tänkte nog på annat. Som att hon och hennes underbara pojkvän snart firar två månader!
Nu måste jag sova. Även om jag vet att jag aldrig kommer kunna somna nu. Inte efter hans mörkblå ögon. Åh, varför måste hans ögon vara så vackra och varför måste han vara så mystisk och spännande. Fattar han inte att jag faller för sånt? Killar asså...
With Love eller vad man nu skriver / Emelie
