Kära dagbok, idag hände något mycket intressant. En kille fångade min uppmärksamhet för första gången på länge. Han liknar inte någon annan jag har sett, han har en helt annorlunda stil och beter sig annorlunda. Jag tror att han heter Hans, han bryter på tyska precis som jag och det tycker jag om. Jag såg honom vid cykelstället utanför vår fritidsgård när han höll på att låsa sin cykel. När jag närmade mig honom så vände han blicken mot mig och sa med med sin tyska brytning: ”hej”. När jag såg in i hans ögon blev jag alldeles stum och matt och det var knappt att jag fick fram ett ynkligt litet ”h-hej”. Jag skämdes något fruktansvärt och gick därifrån rodnande.
Sedan jag träffade honom vid cykelstället har jag jag spanat efter honom överallt och inte minst på fritidsgården. Jag har inte berättat för någon än eftersom jag är rädd att mina vänner och min familj inte ska tycka om honom för att han är så annorlunda. Jag har varit tillsammans med många killar min ingen som liknar hans, han har en typisk punkarstil med massa örhängen och piercings, Han är ganska biffig och han en djup mörk röst. Jag får fjärilar i magen varje gång jag ser honom och jag längtar redan tills jag träffar honom igen.
